Ha en underbar fredag, hoppas solen skiner på er idag!

Min absoluta favoritlåt får vagga mig till sömns, det är den vackraste låten som någonsin gjorts. Det är även en bit av den jag har förevigat på min kropp, tillägnad the one n only Oscar!

Igår blev jag utelåst på gården. Jag stod där hjälplös i 20 minuter till en gammal man räddade mig. Jag ville krama om honom. Jag kunde stått därute för alltid kändes det som. Längsta 20 minuterna den här veckan.

Annars har det inte hänt jätte mycket. Veckan känns lång och det ska bli skönt med helg… Imorgon skall vi se Den store Gatsby. Som jag längtat! Vad ska ni hitta på till helgen?

Åh, nu är sommarplanerna i full gång att smidas. Jag önskar att vi hade planerat in en sån monstersemester som vi gjorde förra året. Då åkte vi ett gäng på tio personer till en liten by på solkusten i Spanien. Vi hade två bilar och åkte på det minsta och läskigaste vägarna för att hitta till vårt hus vi hade hyrt. MEN om det var värt det? Vi åt nyfiskade skaldjur var eviga dag och grillade i vårt utomhuskök och hade en vattenbar som flöt omkring. Det var riktigt riktigt roligt. Vart skulle ni spendera er drömsemester?

Vet ni en bra grej? Coca-Cola light, Metromode och Travellink har en tävling på gång där man faktiskt just kan vinna en drömsemester. Man har chansen att vinna 10 000 kr i resecheckar från Travellink. Kolla in tävlingen här!

Det här skrev jag när jag var nyss fyllda 21:

DET HÄR ÄR JAG!

Jag tänker dock inte låta någon annan beskriva mig. För jag tror jag gör det bäst själv, för ens kompisar kan aldrig vara riktigt ärliga. Så vart börjar vi. Vi börjar på Södersjukhuset, jag har ingen aning om när jag föddes, jag tror mamma sagt att jag var halvägs på ut i taxin. Men eftersom jag är källkritisk så tänker jag inte fastställa den faktan. Jag vet bara i stort sätt att jag faktiskt föddes. Mamma och pappa hade byggt vår gula villa. Eller pappa hade. När jag var kanske ett halvår flyttade vi till Turkiet, Istanbul. Mamma var livrädd för folk tog upp oss ur vagnen och ruskade om oss som om vi vore guld. Mitt starkaste ”minne” (osäker på om det är ett minne eller att jag sett det på film) är när min bror slängde upp mig på hans lilla traktor och körde runt med mig som en jävla maskot.

Sen växte jag upp. Jag lekte mycket i skogen för mig själv. Drog upp flyttkartoner och byggde hus och hittade på olika stories och pratade för mig själv. En dag hittade jag ett gammalt silverdollar från1922, det är än idag min lyckopeng. Det är den jag ska bli fett rik på någon dag.

I skolan gjorde jag allt för att bli omtyckt. Främst av pojkarna. Jag hade en crusch på Sebastian Hård af Segerstad. Jag snodde pappas fiskelåda. Han brukade göra fiskedrag av skedar och dylikt. Jag målade om dom och gav till Sebbe. Men vi blev aldrig mer än kompisar.

I högstadiet var jag rädd till en början. Tills jag träffade mina kompisar som gillade mig för den jag var. Tabben som jag än idag får kalla kårar över är den i flickornas omklädningsrum. När en av dom coolaste tjejerna frågade om någon hade en tampong. Jag satt tyst och as rädd att hon skulle fråga mig personligen. Exakt det hände. Hon frågade mig och jag hade alltid med mig ett par trosor och en stor binda om den dagen skulle komma olägligt. Jag sa ”ja det har jag” och plockade upp bindan. Hade ingen aning om skillnaden i 6an, vilket är helt sjukt. Jag gick aldrig på den gympalektionen efter att folk skrattat åt mig.

Jag har aldrig sett mig som ett mobboffer och jag har aldrig heller varit ett. Jag gillade min barndom och jag hade massa fina kompisar. Men en sak som kommer med att någongång kännt sig osidosatt är det faktum att man måste välja. Välja mellan att bli en sån som dom eller bli ödmjuk och förstå att alla människor blir satta i sånna situationer någongång i livet. Jag är helt jävla övertygad om att alla människor är osäkra i grund och botten, man ska bara välja hur man ska uttrycka det. Jag är osäker från time to time. Men jag väljer att erkänna mig själv så. Jag kan berätta för er att jag bajsade på mig när jag sov i samma säng som min bror en gång. Jag kan göra det för jag vet att ni också kan identifiera er med sånna otroligt förödmjukande situationer.

Jag har nog formats mycket efter mina föräldrar. Pappa säger aldrig riktigt vad han känner. Han har en tuff fasad. Han svär och snackar slang. Han jobbade hårt för oss. Alltså han kommer från Farsta och majoriteten av hans klasskamrater är nog antagligen pundare eller döda. Men han blev tredje pilot. Han tjänade fett och fick det han nog alltid önskade sig. En otroligt milfig fru och två barn, ett fotbollsbarn och ett hockeybarn. Det finns dom gångerna jag förbannat min pappa. Dom gångerna han skrikit på mig och hängt upp mig på en krok i min huvtröja. Men jag vet innerst inne att jag lärde mig en läxa.
Mamma är otroligt sensitive. Hon är moder theresa. Hon gjorde allt för mig. Hon tröstade mig alltid när jag kände mig ful och låg på sängkanten och ville inte gå till skolan. Hon är en barnsjuksköterska och jobbar på BVC. En som sak säger ju otroligt mycket. Det bästa som hänt henne är Anders och mig och hon är inte sen att låta oss få veta det. Hon gråter till Top Model och vi har exakt lika nära till tårar.

Om vi mixar ihop pappa och mamma får ni mig. Jag har pappas temprament och mammas mjuka sida. Jag blir arg och skriker men vill bli sams och börjar gråta. Jag har ambitioner men vill samtidigt bara vara lycklig med en man jag älskar och barn som är friska.

Nu är jag tjugoett år. Jag har hunnit med det mesta. Jag har rest som en idiot. Jag har sett mycket av vad man ”måste se”. Jag har sett en geopard ätit en antilop. Jag har sett kokain på ett handfat och ogillat det starkt. Jag har sett hysteriskt mycket japaner i Shibuya. Jag har spelat i globen tre gånger. Jag har ramlat i en Lars Wallin klänning. Jag har ätit baugetter med främmande fransmän. Jag har varit på yttersta spetsen på Afrika. Jag har dansat med brasilianare i Rio. Jag har haft tre otroligt olika men fantastiska pojkvänner. Jag har ångrat mig. Jag har sett så många bra filmer att jag inte ens kommer ihåg vilka jag sett. Jag har stått naken på en svart strand på Island. Jag har legat sömnlös vid Riksgränsen för att solen vägrade gå ner.

Och när jag skrev det förstår jag också hur tillfredsställd jag är just nu. Jag ligger här och ångrar ingenting. Jag ligger när med en man som jag älskar och spelar ALFAPET mot varandra över internet. Det är lycka just nu för mig.

Jag är bara en normal tjej precis som ni.

Och nu vill jag uppdatera lite. Jag skriver nu en version om mitt 23åriga (nästan 24) jag.

Jag är fortfarande född på Södersjukhuset och allt det där jag skrev i första stycket. Jag bör tillägga det min mor brukar tillägga när hon pratar om mig som barn, att jag aldrig (i stort sätt) skrek som barn.

Nu i efterhand när jag tänker tillbaka på min tid som barn så kan jag komma ihåg ett fåtal stunder där jag kände mig ensam. Men så kommer jag också och tänka på vem som botade den ensamheten, och i ärlighetens namn var det Dino. Det är konstigt med husdjur, i synnerhet hundar, att de kan få en att känna så betydelsefull. Jag kommer ihåg vissa kvällar när Dino låg på gräset på vår tomt i Tyresö. Han låg väl där och funderade på löptikar. Jag brukade alltid gå in i någon fantastivärld och leka att Dino och jag var ensamma i djungeln, att det var han och jag mot världen. MEN det var inte han som skyddade mig, utan jag var ledaren och skulle skydda honom. Det fick mig att känna ett ansvar som var väldigt viktigt för mig. Kanske för att återgälda all den trygghet han gav mig.

Jag vill poängtera hur mycket det betydde för mig att ha ett syskon. Utan Anders i mitt liv så hade mitt liv sett annorlunda ut, det är jag övertygad om. Trots att vi gnabbades som små så var han aldrig elak mot mig. Han har alltid varit väldigt lugn, enda från barnsben. Jag litade blint på honom och det gör jag fortfarande. Vi har haft så roligt Anders och jag. Från att det vi spelade kort ständigt på våra resor i Danmark. Våra dammar vi byggde i skogen bakom vårt hus när det var regnväder. När vi betygsatte alla Vänner-avsnitt tillsammans under gymnasietiden. Vi har så många olika sidor som kompletterar varandra. Vi är ett perfekt syskonteam. Anders står för det lugna, genomtänkta och samlade medan jag är den känslomässiga och impulsiva.

Angående ambitioner. Jag har fortfarande stora ambitioner. Jag ser kvinnor och män på mitt jobb som är fritidsledare och det kanske inte räknas (för de flesta) som ett yrke passande för människor med STORA ambitioner. De är de människorna som är mina förebilder. Jag ser det på detta sätt. Att ha stora ambitioner är viljan att faktiskt lära sig något, så långt din förmåga kan ta dig. Det behöver inte betyda att du ska bli jurist, läkare eller något annat som klingar bra i ”pengar och prestige” öronen. Du kan finna lycka överallt, men lättast blir det nog om du verkligen älskar det du håller på med och är stolt över det faktumet.

Nu står jag i ett vägskäl. Jag vet inte riktigt längre vart livet kommer ta mig. Känslan är lite vemodig men samtidigt exalterande. Jag kanske ska bli hippie, resa runt, bära hatt, leva på existensminimum? Jag kanske ska jobba ideellt, åka på volontärresa? Kanske börja jobba med något som kräver att jag har kostym på mig varje dag? Kanske fortsätta jobba med barn? Ta upp hockeyn och satsa allt? Kanske klämma ur det sista ur mina modelltalanger? Eller kanske just…. ta det som det kommer. Japp, det tror jag blir bra. Så får vi se vart jag har hamnat när jag skriver om detta inlägg vid 25års ålder.

Godnatt!

När jag var en liten flicka, gick på lågstadiet kom jag in i en fas som varande ganska länge. Jag tror jag gick igenom den rätt tidigt, för jag hade aldrig någon sådan i tonåren. Ni vet den fasen… ”vem är jag” fasen. Eller snarare ”vem vill jag vara”. Jag tyckte om att leka med killar lika mycket som jag tyckte om att leka med tjejer. Jag ville alltid vara den hårda tjejen men jag var ju egentligen ganska känslig. Min dröm var aldrig att växa upp och ses som vacker eller söt. Jag ville växa upp och vara stark och cool. Vet ni vart min räddning kom? Det kom när jag började spela hockey. Jag brukar alltid säga att pappa tvingade på mig skridskorna, men det är en lögn faktiskt, kanske för att jag skämdes för valet eller för att det var en väldigt trovärdig lögn. Men jag kommer ihåg exakt hur det var. Min bror hade slutat spela hockey efter att han gått in i väggen av alla sporter han utförde för tillfället. Hans gamla hockeytrunk stod bara under trappen medan min kompis Ninni hade spelat hockey sedan hon var bebis. Jag började fråga Ninni om hockeyn, och en dag bestämde jag mig för att testa. Så jag tog trunken och åkte med Ninni till ishallen. Efter mycket om och men så började det rulla på. Jag blev bättre och bättre och jag fann en viss trygghet i det. När man såg framsteg och utveckling i något man tog sig till så gav det en enorm ”om jag kan det här, kan jag göra allt”-känsla. OCH DÄR, i den känslan visste jag att jag alltid ville befinna mig. Att det just blev hockeyn var nog en slump, men det passade mig väldigt bra. Jag kunde gömma min speniga lilla kropp bakom massa skydd och galler och vara den där tjejen jag ville vara, tuffa och coola. Och en dag så klev jag ut ur skydden och gallret och upptäckte att skydden satt kvar, de var bara osynliga. Jag hade blivit den tjejen jag ville bli, och jag behövde inte gömma mig bakom någonting längre.

Skickade en bild på en snygg kille till Carson… Carson tyckte han var ”ganska snygg”. Lite visste hon att det var….

JAG, med Jerkas hår och skägg. Fick mig ett gott skratt så här på kvällskvisten.

Jag sitter och äter mina ägg rutinmässigt. Idag ska vi och barnen till bondgård, jag är superexalterad. Vädret är inte så bondgårdigt men det luktar sommar ute i alla fall och det får man inte ta för givet. Snart är det sommarlov för alla små barn inklusive mig, för mitt anställningsavtal går ut, sorgligt nog. Jag skulle jätte gärna vilja vara kvar men jag tror inte det är möjligt tyvärr. Så det blir att leta nya spännande jobb. Om ni har något att tipsa mig om, gör gärna det!

Ha en fin tisdag!

Anders och jag transporterade vår älskade vän Dino en sista gång i vår Volvo, där han alltid brukade sitta och flåsa oss i nacken. Nu är planen att han ska flyga fritt över ”pappas berg”, skogen bakom vårt hus och på vår tomt. Vi ska släppa honom i vinden. Små miniatyr dinosaurier som flyger runt i luften, man kan inte se dem, men man vet liksom att de flyger omkring i luften och det värmer hjärtat.

I fredags hade jag och Carson en väldigt trevlig kväll. Vi drack vin, träffade på Hanna och Micke och sen dansade vi hela kvällen.

Vilken energigivande dag för själen, energikrävande fysiskt dock. Men det är så fint när man jobbar med en stor produktion och hur pass viktigt det är att alla håller god ton och peppar varandra, för ibland blir det jobbigt för alla. Men igår och idag har verkligen varit fina. Mycket inspirerande miljö och människor, och mycket mycket bra uppstyrt. Ni kommer se mycket av det här jobbet, men det kommer senare i sommar. Nu ska jag och min helt handlingsförlamande kropp ut i försommarkvällen och ta ett glas vin med Carson. 

Idag ska mina ben få jobba hårt! Antar att jag inte kommer kunna gå på hela helgen! Ha en trevlig fredag alla fina tjejer och killar som läser min blogg!

Med den här bilden från Peak Performance säger jag godnatt för idag. Jag måste bara se klart matchen, kom igen nu Sverige! Sjukt med matchstraffet, vilken frustration. 2-2 ordinarie tid, nu väntar förlängning, då kan man ju inte sova. Skulle verkligen vara roligt om Sverige gick till kvartsfinal. Känns som VM det här året är som VM var när man var liten, en väldigt big deal, precis som det ska vara.

Godnatt!

Vilken dag. När jag kom hem såg jag ut som ett trött penntroll, mycket spray och svett i håret. Minst sagt aktiv dag. Jag ska jobba för samma underbara klient imorgon igen och träningsvärken kommer vara rätt påtaglig. Jag kunde knappt gå från studion hem. Sen ringde Erik och sa att Ludde hade fixat biljetter till Sverige vs Canada. Då började jag gråta. Haha! Jag började gråta för att kroppen inte orkade men kroppen ville slänga på sig kläder, fixa till mig, plocka fram viljan och åka och se hockey, som jag velat hela veckan. Men jag orkar verkligen inte, får heja från soffan, hur bittert det än känns så vet jag vad jag måste göra; vila och sova typ 10 timmar. Imorgon väntar en minst lika jobbig (men så rolig) dag. Calltime; 07:30!

Jag har sovit i nästan åtta timmar, men det kändes som tre. Ser ni att jag är lite solkysst av en spraytanburk? Nu ska jag gå iväg till studion som, trevligt nog, ligger några hundra meter bort.